Att gråta när det finns en riktig orsak är en sak, och det känns på nått sett mer accepterat ute i samhället. Men när man gråter och gråter för att det gör så fruktansvärt ont psykiskt, då är det jävligt.

Det har känns fruktansvärt mörkt många gånger i mitt liv, men det jag känner inombords nu är så fruktansvärt starkt och plågsamt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag orkar inte mer, jag ser ingen glädje inget ljus.

Jag har ingen att dela denna smärta med längre, tänk om ni ändå fanns här hos mig. Jag vill gråta ut i era famnar. Berätta precis hur jag känner och höra era värmande tröstande ord.

JAG KLARAR INTE DET HÄR SJÄLV LÄNGRE

Jag är trött på att klistra på det där falska leendet, låttsas som att allt är bra. Varför ska jag alltid behöva vara så stark, varför kan inte jag bara få skrika ut att jag inte orkar mer?! Varför ska livet vara så jävligt?!

Jag får samtidigt lite dåligt samvete av att klaga, det finns ju dem som har det så mkt värre. Men det hjälper ju faktiskt inte mig. Jag är jag, och jag kan bara tampas med mig själv.

En liten flicka i världen ensam står,

hennes hjärta är fullt av blödande sår.

Ångesten i bröstet tynger henne hårt,

hon vill vara lycklig, varför är det så svårt?

Hennes kinder är våta av salta tårar,

hon vet hur mycket hårda ord sårar.

Hon var en gång ett barn som ofta log,

nu är det många år sedan hennes leende dog.

Flickans liv är längre ingenting värt,

Hon har förlorat allt som hon höll kärt.

Hennes dagar är fyllda av låtsad glädje o panik,

Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik.

Hon undrar om livet blott är ett spel,

varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?

Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod,

om det bara fanns någon som henne förstod!

Hon vill låta sig slukas av eldens heta lågor,

ja vad som helst för att ta död på sina plågor

Livet är ingen lättsam lek,

det är blott fyllt av ångest o svek.

Det sorgligaste är, att flickan det är jag

Hur kunde jag tro att allt skulle bli bättre?

FAAAAN ska det alltid vara såhär jävligt vet jag inte om jag vill leva mer?!

:´( Jag orkar inte ha det såhär!

Ingen förstår, ingen finns där... Ingen

Du gav mig hopp, men ett hopp som bara sprack! och i och med det satte du ribban jävligt högt, nu jämför jag alla med dig. Men det finns ingen som du, ingen...

Jag älskade våra studer tillsammans, dem fick mig att se det fina i livet, att kunna känna att en helt vanlig pratstund kan vara helt underbar, en kram kan göra att man svävar på moln och en puss ska vi inte ens prata om.. Jag vill bara spola tillbaka tiden till den stunden, just den stunden.

Jag vet att den aldrig kommer att komma igen, det är en sanning som gör så sjukt jävla ont, men hur ska jag ändå kunna släppa, gå vidare?!

Om det nu ens är någon som ens läser den här bloggen??! (kommentera för fasan så jag vetXD ) så lär ni tro att jag är ständigt bitter på livet och världen utanför. Så är det inte, det vill jag poäntera. Men enligt mig är livet något som inte har varit en dans på rosor direkt, fast när jag säger så kan jag även känna en skamkänsla, här sitter jag och klagar som egentligen har det rätt bra. Det finns såå många som har det så mycket värre. Men för mig är det här mitt liv, jag kan inte se utifrån någon annans liv, mitt liv är min verklighet och det är den jag har att tampas med. Sen lider jag självklart med alla er andra, menar inte så på något vis. Men mest att jag utgår ifrån mitt eget och mina föreställningar erfarenheter.

ibland känns livet så förbannat hårt, igår insåg jag för tusende gången att det här kommer bli svårt. Han kommr bli svår. Han är inte som alla andra, han är så mkt sitt eget liv, han är så han. Han är en stark människa med så många egna drömmar, starka värderingar och med en stark kraft att driva igenom det han vill. För honom är livet inte alls detsamma som för mig. Det skrämmer mig.

Det är så mycket som står i mellan oss, så mycket som skiljer oss åt.

Varför ska allt vara så kompliserat? Jag behöver någon att prata med nu, någon som förstår och kan råda mig i allt det här. Det bara snurrar i mina tankar, JAG VILL, tror jag, men jag är så jävla feg och det kommer inte funka, eller hur?

Men jag har aldrig kännt såhär förut, något inombords driver mig...

faaaaaan!

Som en fjäril är du för mig.
Vacker och fin.
Med dina färgglada vingar omfamnar du mig.
I mitt hjärta känns det som sommar och jag ler.
Att jag äntligen funnit dig.

Jag älskar dina ögon,
Jag älskar när du ler.
Mitt hjärta det klappar,
när jag ser på dej

Oh vad jag önskar...

Finns så mkt jag vill säga dig, finns så mycket jag vill veta.

Men framförallt vill jag känns din trygga famn, en famn där inga jobbiga tankar kan nå mig.

Jag känner mig så förbannat ensamn. Jag har ta mig tusan inga vänner kvar. Som jag kämpaat för er, är allt det här tacket, betyder jag verkligen ingenting för er? Men det är bra att ha mig när NI behöver nått va?

Jag finns alltid där för er, ställer upp och vill er allt väl, jag är för snäll för att vara arg på erat rent utsagt fördjävliga beteende, jag är värd bättre än er, jävligt mkt bättre egentligen efter allt jag gjort för er, framförallt för dig!

Jag saknar dessutom er, mina skyddsänglar! Jag vet att jag aldrig kommer få den rellationen med någon annan, det var ni och inga andra. Jag minns er föralltid, ni kommer alltid vara en del av mig efter det ni gjort. Alltid kommer jag vara tacksam och minnas er med glädje, och smärta faktiskt för det var sjukt jobbigt inom mig.

Men det kommer bli ännu jobbigare nu, utan er, utan er föralltid :'(

Kanske har jag funnit honom? Han är underbar rent utsagt, men jag börjar tvivla på han, betyder jag inget mer än "när ingen annan har tid" för honom också? Hans vänner går alltid före.

Jag kan må hemskt, men när jag är med honom känner jag mig konstigt nog trygg, jag mår aldrig som när jag ligger i hans famn. Där är det tryggt, alla jobbiga känslor och tankar når mig då. Där kan jag bara vara jag, känns på hur det är att leva. För just nu lever jag knappt, jag sitter bara av en jävla massa tid och det kommer inom kort bli min död om inget händer, jag orkar inte ha det såhär. Varför?! Fatta jag behöver ER nu, mer än någonsin!

För i helvete, fattaa!!

Fuck jag kan verkligen inte fatta att vi aldrig mer kommer ses, inte på det sättet i allafall. Vart tog tryggheten vägen?

Pappren med alla minnen fick tårarna att forsa när jag sorterade undan gamla papper. Hittade en sak jag önskar du hade sett. Men nu är det försent. Försent för allt mellan oss... Det får tårarna att rinna, var tvungen att fort gömman undan sakerna som påminde om dig, jag kunde bara inte sluta gråta annars.

Fanns så mkt jag hade velat sagt, men istället blev det bara.. inget vettigt alls utanav det som kunde blivit så fint och men sorligt. Bara kort och ganska innehållslöst. 

Jag hade vela säga dig hur jävla mycket du betyder och alltid kommer göra. Kanske jag kommer tala om det någon gång på något annat sätt?! För jag vill att du ska veta... Men den chansen är väldigt liten. Väldigt liten..

Undrar hur det kommer kännas om jag får en skymt av dig i framtiden? Kommer tårarna att rinna? Eller kommer jag att kunna glädjas över att se dig och minnas allt fint? Förmodligen blir det glädje blandat med en jävla massa smärta. Du har gjort nått så jävla fint. Så fint, så fint! Om alla världens människor vore som du vore världen ett paradis utan dess like.

Du är som solen själv! Föralltid min största idol och förebild!

Hur ska det bli nu, fixar jag detta?

Hjälp?!?!?! Detta har jag bävat för i flera år...

Det är inte såhär det ska vara...

Det går mot sitt slut, det kan bli sista gången jag ser dig. Kanske inte på alla sätt och vis, men på det sättet, på sättet jag sett dig, på settet du funnits där för mig.

Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig glömma det du gjort för mig. ALDRIG!

Jag önskar jag kunde säga till dig hur jävla mycket runt ut sagt du har betytt för mig. Det går inte att i ord beskriva!

Jag ser upp till dig, vill vara som dig! Jag kommer aldrig träffa en människa med den värmen som finns inom dig. Jag tror inte dem finns.

Hur ska jag kunna gå? Tårarna kommer rinna, hur ska jag hindra dem?

Snälla gud, låt mig få träffa denna underbara människa även i framtiden! Låt henne ingå i mitt liv!

Men jag är rädd att det aldrig blir som förr, eller det vet jag ju att det inte blir. Det skrämmer mig. Vem, vem, vem ska fylla ut det hållet du fyllt? Vem?

Hur ska jag kunna visa hur mkt du betytt? Det kommer jag aldrig kunna visa. Du skulle tro jag vore galen. Och det är jag förmodligen oxå!

Jag tror ingen människa har berört mig som du. Jag hoppas han och du är lika.