Det svarta hållet kommer allt närmre, jag känner hur jag håller på att sugas ner igen, längre och längre drar det mig neråt.

Demonerna inuti mitt huvud börjar ta makten igen. Jag känner hur de tar upp allt mer av min tid igen, hur det tar greppet om mig. De håller mig senhårt, vägrar att släppa mig fri.

Jag trodde de var på väg att överge mig. Eller nej, längst inom mig viste jag att de aldrig kommer lämna mig, de kommer alltid finnas med mig, vart jag än går här i livet. Men greppet de höll om mig släpptes en aning, jag tog över lite av den förlorade kontrollen. Men helt plötsligt kommer tankarna, som en blixt från himlen, och vips så är jag fast igen!

Jag faller, faller och faller.

Jag fick för ett tag sen frågan när jag var riktigt lycklig senast, och vet ni?! jag kunde inte svara, jag vet inte när jag senast kände mig riktigt lycklig, jag vet inte... Det finns ljuspunkter, stunder då det har kännts bra. Men de vara sällan ingen lång stund. Mitt liv känns stundvis som ett stort jävla mörker. Varför får inte jag vara glad och lycklig? Alltid finns det något som tynger mig, och är det inget som omvärlden också uppfattar så är det alltid inombords, det är där den största smärtan sitter. inuti mig, där ingen ser eller hör den.

Ätstörningarna går som i perioder. I höstast tog de mig långt ner i hålet, men en dag orkade jag inte mer, jag orkade knappt ta mig upp på morgonen, jag levde inte jag bara existerade. jag har inset, det finns en skillnad där. Jag kämpade med ångesten något fruktansvärt, föll, tog mig upp en bit, föll och så vidare. Nu en tid har min vikt ändå varit stabil, undervikt men inte farligt. Men nu, nu faller jag igen. tankarna jag känner gör mig rädd, jag vet vart de tar mig. In i ett nytt helvete! Nästa ätstörningskapitell är snart skrivet, undrar hur långt detta ska ta mig? hur långt ska det gå den här gången? Varför gör jag såhär, vad vill jag uppnå? jag vet ju hur humskt jag mår, att allt bara blir värre. Ändå kan jag inte släppa det, jag kan inte trotsa demonerna. Jag kan bara inte.

Jag har egentligen bloggat rätt länge, men då jag i min andra blogg är rellativt "känd" valde jag att göra en ny blogg där jag kan vara helt anomym. En blogg där jag kan få göra uttryck för mina innersta känslor, eller i allafall delar och delvis.

Mitt hittils har inte direkt varit någon dans på rosor, även om det utåt sett kan verka som jag har ett helt vanligt svenssonliv, vilket jag egentligen kanske har. Jag tror de flesta bär med sig endel bagage ut i livet. Ingen kan väl alltid ha det helt perfekt? Men stundvis känns det som allt bara går åt helvete för mig och så bra för alla andra. jag vet inte om livet håller på att göra mig bitter?

Jag är fortfarande ung, håller på att ta det stora klivet ut i vuxenlivet, men stundvis så nära att ge upp. Men inte kan det sluta här och nu?!

Jag har så många drömmar, så mkt jag vill göra, känna och uppleva. Men livet tycks inte ta mig dit...

Det finns så mycket jag ångrar att jag aldrig gjorde...

Mina senaste år här i livet har varit en ständig kamp mot livets svarta sidor. Jag har tampats med depressioner, ätstörningar, självdestruktiva beteenden och liknande. Pressen jag har på mig själv om att alltid vara så duktig och aldrig vara till besvär har dock hållit mig kvar men en fot på jorden, jag är för sträng mot mig själv för att helt släppa taget.

Ibland önskar jag dock att bara få släppa taget och få flyga iväg, fri som en fjäril...