Fuck jag kan verkligen inte fatta att vi aldrig mer kommer ses, inte på det sättet i allafall. Vart tog tryggheten vägen?

Pappren med alla minnen fick tårarna att forsa när jag sorterade undan gamla papper. Hittade en sak jag önskar du hade sett. Men nu är det försent. Försent för allt mellan oss... Det får tårarna att rinna, var tvungen att fort gömman undan sakerna som påminde om dig, jag kunde bara inte sluta gråta annars.

Fanns så mkt jag hade velat sagt, men istället blev det bara.. inget vettigt alls utanav det som kunde blivit så fint och men sorligt. Bara kort och ganska innehållslöst. 

Jag hade vela säga dig hur jävla mycket du betyder och alltid kommer göra. Kanske jag kommer tala om det någon gång på något annat sätt?! För jag vill att du ska veta... Men den chansen är väldigt liten. Väldigt liten..

Undrar hur det kommer kännas om jag får en skymt av dig i framtiden? Kommer tårarna att rinna? Eller kommer jag att kunna glädjas över att se dig och minnas allt fint? Förmodligen blir det glädje blandat med en jävla massa smärta. Du har gjort nått så jävla fint. Så fint, så fint! Om alla världens människor vore som du vore världen ett paradis utan dess like.

Du är som solen själv! Föralltid min största idol och förebild!

Hur ska det bli nu, fixar jag detta?

Hjälp?!?!?! Detta har jag bävat för i flera år...

Det är inte såhär det ska vara...

Det går mot sitt slut, det kan bli sista gången jag ser dig. Kanske inte på alla sätt och vis, men på det sättet, på sättet jag sett dig, på settet du funnits där för mig.

Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig glömma det du gjort för mig. ALDRIG!

Jag önskar jag kunde säga till dig hur jävla mycket runt ut sagt du har betytt för mig. Det går inte att i ord beskriva!

Jag ser upp till dig, vill vara som dig! Jag kommer aldrig träffa en människa med den värmen som finns inom dig. Jag tror inte dem finns.

Hur ska jag kunna gå? Tårarna kommer rinna, hur ska jag hindra dem?

Snälla gud, låt mig få träffa denna underbara människa även i framtiden! Låt henne ingå i mitt liv!

Men jag är rädd att det aldrig blir som förr, eller det vet jag ju att det inte blir. Det skrämmer mig. Vem, vem, vem ska fylla ut det hållet du fyllt? Vem?

Hur ska jag kunna visa hur mkt du betytt? Det kommer jag aldrig kunna visa. Du skulle tro jag vore galen. Och det är jag förmodligen oxå!

Jag tror ingen människa har berört mig som du. Jag hoppas han och du är lika.