Om det nu ens är någon som ens läser den här bloggen??! (kommentera för fasan så jag vetXD ) så lär ni tro att jag är ständigt bitter på livet och världen utanför. Så är det inte, det vill jag poäntera. Men enligt mig är livet något som inte har varit en dans på rosor direkt, fast när jag säger så kan jag även känna en skamkänsla, här sitter jag och klagar som egentligen har det rätt bra. Det finns såå många som har det så mycket värre. Men för mig är det här mitt liv, jag kan inte se utifrån någon annans liv, mitt liv är min verklighet och det är den jag har att tampas med. Sen lider jag självklart med alla er andra, menar inte så på något vis. Men mest att jag utgår ifrån mitt eget och mina föreställningar erfarenheter.

ibland känns livet så förbannat hårt, igår insåg jag för tusende gången att det här kommer bli svårt. Han kommr bli svår. Han är inte som alla andra, han är så mkt sitt eget liv, han är så han. Han är en stark människa med så många egna drömmar, starka värderingar och med en stark kraft att driva igenom det han vill. För honom är livet inte alls detsamma som för mig. Det skrämmer mig.

Det är så mycket som står i mellan oss, så mycket som skiljer oss åt.

Varför ska allt vara så kompliserat? Jag behöver någon att prata med nu, någon som förstår och kan råda mig i allt det här. Det bara snurrar i mina tankar, JAG VILL, tror jag, men jag är så jävla feg och det kommer inte funka, eller hur?

Men jag har aldrig kännt såhär förut, något inombords driver mig...

faaaaaan!

Som en fjäril är du för mig.
Vacker och fin.
Med dina färgglada vingar omfamnar du mig.
I mitt hjärta känns det som sommar och jag ler.
Att jag äntligen funnit dig.

Jag älskar dina ögon,
Jag älskar när du ler.
Mitt hjärta det klappar,
när jag ser på dej

Oh vad jag önskar...

Finns så mkt jag vill säga dig, finns så mycket jag vill veta.

Men framförallt vill jag känns din trygga famn, en famn där inga jobbiga tankar kan nå mig.

Jag känner mig så förbannat ensamn. Jag har ta mig tusan inga vänner kvar. Som jag kämpaat för er, är allt det här tacket, betyder jag verkligen ingenting för er? Men det är bra att ha mig när NI behöver nått va?

Jag finns alltid där för er, ställer upp och vill er allt väl, jag är för snäll för att vara arg på erat rent utsagt fördjävliga beteende, jag är värd bättre än er, jävligt mkt bättre egentligen efter allt jag gjort för er, framförallt för dig!

Jag saknar dessutom er, mina skyddsänglar! Jag vet att jag aldrig kommer få den rellationen med någon annan, det var ni och inga andra. Jag minns er föralltid, ni kommer alltid vara en del av mig efter det ni gjort. Alltid kommer jag vara tacksam och minnas er med glädje, och smärta faktiskt för det var sjukt jobbigt inom mig.

Men det kommer bli ännu jobbigare nu, utan er, utan er föralltid :'(

Kanske har jag funnit honom? Han är underbar rent utsagt, men jag börjar tvivla på han, betyder jag inget mer än "när ingen annan har tid" för honom också? Hans vänner går alltid före.

Jag kan må hemskt, men när jag är med honom känner jag mig konstigt nog trygg, jag mår aldrig som när jag ligger i hans famn. Där är det tryggt, alla jobbiga känslor och tankar når mig då. Där kan jag bara vara jag, känns på hur det är att leva. För just nu lever jag knappt, jag sitter bara av en jävla massa tid och det kommer inom kort bli min död om inget händer, jag orkar inte ha det såhär. Varför?! Fatta jag behöver ER nu, mer än någonsin!

För i helvete, fattaa!!