Ångesten jag känner inför detta är den värsta ångesten jag någonsin känt. varför i helvete anmälde jag mig? Varför!?! Jag vill inte, det är vad det känns som just nu mitt livs största misstag.

Jag kan inte sova på nätterna knappt, jag gråter mig till sömns, jag orkar inte leva förents det är över. Jag känner mig totalt nere just nu, jag ser inget ljus. Jag har bara ångest!

Och varför i helvete sa jag sådär, jag är en idiot!

Jag orkar inte mer!!

Och ni, bryr ni er inte alls längre?!

Du var min stora idol ett tag, jag såg upp till dig så mycket, men jag käner inte att du tar mig på allvar längre? Du förstår nog inte alls hur jag känner, du har gett upp mig nu.. Du tar så lätt på saker och ting. Men jag tycker om dig ändå, du har betytt så mycket att du alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Kommer sakna dig!

Och dig oxå, min andra stora idol. Bryr du dig inte heller längre? Du är den snällaste människan jag vet. jag dyrkar dig, jag vill vara som dig! Men, vad händer nu? Varför är du inte som förut? Du lovade ju..? Två gånger, glömmer man bara sådär.. Kanske är jag inte specilellt viktig.

Hur som hälst kommer jag sakna dig något sjukt, du har tagit en så stor plats i mitt liv senaste tiden, påverkat något otroligt. Utan dig hade jag nog inte gått den vägen jag förmodligen kommer gå, det var du som stälde frågan, som fick mig att fundera. Jag ville ju bli som du dessutom.

Och ni, vänner. Jag är trött på att bara duga ibland, jävligt trött!

Men jag kan inte låta bli att älskar er ändå. Trotts så många tårar när ni sårat mig. Trotts så många spräckta förväntningar, trots så många brutna löften. Men det kan inte hjälps, jag saknar en vän som ALLTID finns där, som ställer upp även i motgånger. En vän som jag verkligen betyder något för. Finns du? kommer jag någonsin möta dig? Och finner jag dig, ska jag visa dig all min gläjde, jag ska behandla dig som just den värdefulla vän du kommer vara.

Veckan som varit har ändå kännts okej, senaste tiden också överlag. Men dock med många undantag, men nu är det överlag jag menar...

Men så nu, kom massa känslor över mig helt plötsligt, och direkt kommer tankarna om att jag knappt vill leva längre. Ljuset blir med ens så långt borta, allt känns så hopplöst och så tråkigt.

Sitter här ensam en lärdagkväll, alla andra är ute och har kul tillsammans med sina vänner. Som vanligt sitter jag här hemma. Ensam, ledsen och fylld med ångest.

Jag har ätit för mycket idag, känns som jag är för fet för att röra på mig. För fet för att finnas. Min kropp är så ful. Jumbohöfter och minimala bröst. Varför får inte jag den där trådsmala figuren med normalstora bröst som så många andra?!

Varför har inte jag några vänner som finns där alltid? Någon att skratta tillsammans med, någon att dela allt tillsammans med? Någon som alltid finns där. inte bara möjligtvis när pojkvännen inte har tid. Jag blir så less på allt, så förbannat less :´(