Jag känner mig så förbannat ensamn. Jag har ta mig tusan inga vänner kvar. Som jag kämpaat för er, är allt det här tacket, betyder jag verkligen ingenting för er? Men det är bra att ha mig när NI behöver nått va?

Jag finns alltid där för er, ställer upp och vill er allt väl, jag är för snäll för att vara arg på erat rent utsagt fördjävliga beteende, jag är värd bättre än er, jävligt mkt bättre egentligen efter allt jag gjort för er, framförallt för dig!

Jag saknar dessutom er, mina skyddsänglar! Jag vet att jag aldrig kommer få den rellationen med någon annan, det var ni och inga andra. Jag minns er föralltid, ni kommer alltid vara en del av mig efter det ni gjort. Alltid kommer jag vara tacksam och minnas er med glädje, och smärta faktiskt för det var sjukt jobbigt inom mig.

Men det kommer bli ännu jobbigare nu, utan er, utan er föralltid :'(

Kanske har jag funnit honom? Han är underbar rent utsagt, men jag börjar tvivla på han, betyder jag inget mer än "när ingen annan har tid" för honom också? Hans vänner går alltid före.

Jag kan må hemskt, men när jag är med honom känner jag mig konstigt nog trygg, jag mår aldrig som när jag ligger i hans famn. Där är det tryggt, alla jobbiga känslor och tankar når mig då. Där kan jag bara vara jag, känns på hur det är att leva. För just nu lever jag knappt, jag sitter bara av en jävla massa tid och det kommer inom kort bli min död om inget händer, jag orkar inte ha det såhär. Varför?! Fatta jag behöver ER nu, mer än någonsin!

För i helvete, fattaa!!