Om det nu ens är någon som ens läser den här bloggen??! (kommentera för fasan så jag vetXD ) så lär ni tro att jag är ständigt bitter på livet och världen utanför. Så är det inte, det vill jag poäntera. Men enligt mig är livet något som inte har varit en dans på rosor direkt, fast när jag säger så kan jag även känna en skamkänsla, här sitter jag och klagar som egentligen har det rätt bra. Det finns såå många som har det så mycket värre. Men för mig är det här mitt liv, jag kan inte se utifrån någon annans liv, mitt liv är min verklighet och det är den jag har att tampas med. Sen lider jag självklart med alla er andra, menar inte så på något vis. Men mest att jag utgår ifrån mitt eget och mina föreställningar erfarenheter.

ibland känns livet så förbannat hårt, igår insåg jag för tusende gången att det här kommer bli svårt. Han kommr bli svår. Han är inte som alla andra, han är så mkt sitt eget liv, han är så han. Han är en stark människa med så många egna drömmar, starka värderingar och med en stark kraft att driva igenom det han vill. För honom är livet inte alls detsamma som för mig. Det skrämmer mig.

Det är så mycket som står i mellan oss, så mycket som skiljer oss åt.

Varför ska allt vara så kompliserat? Jag behöver någon att prata med nu, någon som förstår och kan råda mig i allt det här. Det bara snurrar i mina tankar, JAG VILL, tror jag, men jag är så jävla feg och det kommer inte funka, eller hur?

Men jag har aldrig kännt såhär förut, något inombords driver mig...

faaaaaan!