Ångesten jag känner inför detta är den värsta ångesten jag någonsin känt. varför i helvete anmälde jag mig? Varför!?! Jag vill inte, det är vad det känns som just nu mitt livs största misstag.

Jag kan inte sova på nätterna knappt, jag gråter mig till sömns, jag orkar inte leva förents det är över. Jag känner mig totalt nere just nu, jag ser inget ljus. Jag har bara ångest!

Och varför i helvete sa jag sådär, jag är en idiot!

Jag orkar inte mer!!

Och ni, bryr ni er inte alls längre?!

Du var min stora idol ett tag, jag såg upp till dig så mycket, men jag käner inte att du tar mig på allvar längre? Du förstår nog inte alls hur jag känner, du har gett upp mig nu.. Du tar så lätt på saker och ting. Men jag tycker om dig ändå, du har betytt så mycket att du alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Kommer sakna dig!

Och dig oxå, min andra stora idol. Bryr du dig inte heller längre? Du är den snällaste människan jag vet. jag dyrkar dig, jag vill vara som dig! Men, vad händer nu? Varför är du inte som förut? Du lovade ju..? Två gånger, glömmer man bara sådär.. Kanske är jag inte specilellt viktig.

Hur som hälst kommer jag sakna dig något sjukt, du har tagit en så stor plats i mitt liv senaste tiden, påverkat något otroligt. Utan dig hade jag nog inte gått den vägen jag förmodligen kommer gå, det var du som stälde frågan, som fick mig att fundera. Jag ville ju bli som du dessutom.

Och ni, vänner. Jag är trött på att bara duga ibland, jävligt trött!

Men jag kan inte låta bli att älskar er ändå. Trotts så många tårar när ni sårat mig. Trotts så många spräckta förväntningar, trots så många brutna löften. Men det kan inte hjälps, jag saknar en vän som ALLTID finns där, som ställer upp även i motgånger. En vän som jag verkligen betyder något för. Finns du? kommer jag någonsin möta dig? Och finner jag dig, ska jag visa dig all min gläjde, jag ska behandla dig som just den värdefulla vän du kommer vara.

Veckan som varit har ändå kännts okej, senaste tiden också överlag. Men dock med många undantag, men nu är det överlag jag menar...

Men så nu, kom massa känslor över mig helt plötsligt, och direkt kommer tankarna om att jag knappt vill leva längre. Ljuset blir med ens så långt borta, allt känns så hopplöst och så tråkigt.

Sitter här ensam en lärdagkväll, alla andra är ute och har kul tillsammans med sina vänner. Som vanligt sitter jag här hemma. Ensam, ledsen och fylld med ångest.

Jag har ätit för mycket idag, känns som jag är för fet för att röra på mig. För fet för att finnas. Min kropp är så ful. Jumbohöfter och minimala bröst. Varför får inte jag den där trådsmala figuren med normalstora bröst som så många andra?!

Varför har inte jag några vänner som finns där alltid? Någon att skratta tillsammans med, någon att dela allt tillsammans med? Någon som alltid finns där. inte bara möjligtvis när pojkvännen inte har tid. Jag blir så less på allt, så förbannat less :´(

Det svarta hållet kommer allt närmre, jag känner hur jag håller på att sugas ner igen, längre och längre drar det mig neråt.

Demonerna inuti mitt huvud börjar ta makten igen. Jag känner hur de tar upp allt mer av min tid igen, hur det tar greppet om mig. De håller mig senhårt, vägrar att släppa mig fri.

Jag trodde de var på väg att överge mig. Eller nej, längst inom mig viste jag att de aldrig kommer lämna mig, de kommer alltid finnas med mig, vart jag än går här i livet. Men greppet de höll om mig släpptes en aning, jag tog över lite av den förlorade kontrollen. Men helt plötsligt kommer tankarna, som en blixt från himlen, och vips så är jag fast igen!

Jag faller, faller och faller.

Jag fick för ett tag sen frågan när jag var riktigt lycklig senast, och vet ni?! jag kunde inte svara, jag vet inte när jag senast kände mig riktigt lycklig, jag vet inte... Det finns ljuspunkter, stunder då det har kännts bra. Men de vara sällan ingen lång stund. Mitt liv känns stundvis som ett stort jävla mörker. Varför får inte jag vara glad och lycklig? Alltid finns det något som tynger mig, och är det inget som omvärlden också uppfattar så är det alltid inombords, det är där den största smärtan sitter. inuti mig, där ingen ser eller hör den.

Ätstörningarna går som i perioder. I höstast tog de mig långt ner i hålet, men en dag orkade jag inte mer, jag orkade knappt ta mig upp på morgonen, jag levde inte jag bara existerade. jag har inset, det finns en skillnad där. Jag kämpade med ångesten något fruktansvärt, föll, tog mig upp en bit, föll och så vidare. Nu en tid har min vikt ändå varit stabil, undervikt men inte farligt. Men nu, nu faller jag igen. tankarna jag känner gör mig rädd, jag vet vart de tar mig. In i ett nytt helvete! Nästa ätstörningskapitell är snart skrivet, undrar hur långt detta ska ta mig? hur långt ska det gå den här gången? Varför gör jag såhär, vad vill jag uppnå? jag vet ju hur humskt jag mår, att allt bara blir värre. Ändå kan jag inte släppa det, jag kan inte trotsa demonerna. Jag kan bara inte.

Jag har egentligen bloggat rätt länge, men då jag i min andra blogg är rellativt "känd" valde jag att göra en ny blogg där jag kan vara helt anomym. En blogg där jag kan få göra uttryck för mina innersta känslor, eller i allafall delar och delvis.

Mitt hittils har inte direkt varit någon dans på rosor, även om det utåt sett kan verka som jag har ett helt vanligt svenssonliv, vilket jag egentligen kanske har. Jag tror de flesta bär med sig endel bagage ut i livet. Ingen kan väl alltid ha det helt perfekt? Men stundvis känns det som allt bara går åt helvete för mig och så bra för alla andra. jag vet inte om livet håller på att göra mig bitter?

Jag är fortfarande ung, håller på att ta det stora klivet ut i vuxenlivet, men stundvis så nära att ge upp. Men inte kan det sluta här och nu?!

Jag har så många drömmar, så mkt jag vill göra, känna och uppleva. Men livet tycks inte ta mig dit...

Det finns så mycket jag ångrar att jag aldrig gjorde...

Mina senaste år här i livet har varit en ständig kamp mot livets svarta sidor. Jag har tampats med depressioner, ätstörningar, självdestruktiva beteenden och liknande. Pressen jag har på mig själv om att alltid vara så duktig och aldrig vara till besvär har dock hållit mig kvar men en fot på jorden, jag är för sträng mot mig själv för att helt släppa taget.

Ibland önskar jag dock att bara få släppa taget och få flyga iväg, fri som en fjäril...